Småbarnslivet på en pinne

Samlingen

Mikael Rosengren Småbarnslivet på en pinne Kommentarer

Lisen skiner upp i två steg den här hämtningen. Först precis lagom mycket när hon ser sin pappa komma traskandes över dagisgården. Sedan alldeles väldigt mycket när hon möts av nyheten att mormor är hemma hos oss.
Lisen och Birgitta står varandra nära. Väldigt nära. Det går inte att komma ifrån. Så är det bara. Och det vore väl inget märkvärdigt med det om det inte vore för att Birgitta verkar tro att Lisen är hennes egen dotter. Lillen står också högt i kurs hos Birgitta men den som står på en piedestal är Lisen.
Förenklat sätt visar sig denna kärlek på två sätt:
1. Birgitta behandlar Lisen med silkesvantar i vått och torrt. Står på hennes sida i alla frågor. Rynkar på näsan så fort Anita eller jag beskyller den lilla ängeln för att ha gjort något otyg. Lisen i sin tur, har med list och säkert också kärlek, svarat väl på silkesbehandlingen. Att linda mormor runt fingret lärde hon sig långt innan hon kunde vare sig prata eller gå.
2. Birgitta köper alltid för mycket presenter. Att få presenter så fort man ses, eller ett par dussin till jul eller födelsedag är för Lisen ett helt och fullt normalt inslag i hennes glädjefyllda värld. Stark är helt enkelt den kärlek som går genom presenter. Ett fenomen vuxna män i en relation bör komma ihåg men ofta glömmer bort. Ännu ett märkligt fenomen alltså.

När vi kliver in genom dörren den här gången är snöfläckarna borttorkade, blommorna placerade åt sidan och doften från köket lika ljuv som tidigare. Lillen möter oss med raketfart i sin gåstol och Lisen gör nya snöspår genom hallen för att mötas av mormors kärleksfulla famn.
Anita höjer urskuldande på ögonbrynen och ger mig en puss.
”Känner du dig bättre idag?” frågar jag och kränger av mig jackan.
”Skojar du”, säger Anita och torkar en låtsad svett ur pannan. Hon lutar sig fram mot mig igen och viskar ”Men är det inte det ena, är det det andra.” Så knycker hon diskret med huvudet mot köket.
Jag ler och känner av stämningen i rummet. Är den inte ovanligt lättsam för förutsättningarna? Nåja, man ska inte ropa hej tänker jag och börjar gå ner för den branta källartrappan. Men redan på trappsteg fyra går det inte alls som jag tänkt mig. Med livet som insats och fullständigt oförberedd (hur man nu kan vara det när man har små barn) kliver jag på en leksak, halkar och bjuds på en oangenäm lufttur. En bra bit upp i luften, på väg ner igen, skriker jag något obegripligt i ren och skär skräck. Jag vrider kroppen i en onaturlig vinkel och sträcker mig desperat efter trappräcket. Jag känner en dödens ilning fara genom hela kroppen och drabbas av en våldsam svettattack under armarna.
”Ahhh, FAN, åhh!!” bubblar det ur mig och jag får precis grepp om räcket innan jag är på väg att landa på ändalykten och studsa på den samma ner för resten av trappan. Jag håller mig äntligen krampaktigt fast och slänger en blick uppför trappan för att få medlidande av Anita. Men hon är sedan länge inne i köket med den utökade familjen.

* * *
När jag några minuter senare för andra gången på kort tid hämtat mig från en trappolycka, kommer jag upp till övervåningen igen. Resten av familjen sitter redan samlad vid middagsbordet. Förutom Birgitta som far runt och serverar sin läckra fiskgryta. Hon ger mig en uppfordrande blick.
”Varsågod och sitt”, säger hon samtidigt som hon slevar upp rykande varm gryta på min tallrik.
Två minuter in i middagen är Lillens plats full av gryta. Bordet. Stolen. Lillens kläder. Lillens ansikte. Ja, allt. Jag torkar bort det värsta och Birgitta ger Lillen mer. Genast och förtjust sätter Lillen händerna i tallriken. Denna gång far maten iväg med gungbrädsliknande effekt, över Lillens huvud och rätt i nyllet på Birgitta.
Det blir alldeles tyst runt bordet och aldrig har jag sett Birgitta så mållös. Sekunderna känns som en evighet. Lillen stannar upp i sitt kladdande och tittar förvånat på sin familj. Man kan riktigt se hur hans söta, kladdiga lilla ansikte söker förklaring till tystnaden. När han ser att alla tittar på något bakom honom, sätter han bestämt händerna i sidorna på stolen och vänder sig om.
Sedan kommer det. Det liksom bara bubblar ur allihop. En våldsam skrattsalva brakar lös runt bordet och Lillen skrattar allra mest. Så liten och så medveten om vad han ställt till med. Eller, tänker jag, ser han bara mormor som en clown han också?
Stunden efter får man ändå ge Birgitta cred för en sak. Hon skrattade hon med. De befann sig liksom i samförstånd med varandra hela familjen. Inklusive Birgitta. Jag vet inte om det någonsin hänt tidigare. Men det är väl så med skrattet. Det förenar.

* * *
Resten av middagen är riktigt trevlig och jag inviger Birgitta i planerna att ge ut Samlingen. Jag är spänd av förväntan inför morgondagens möte med förlaget. Samtidigt som oron fortsätter att gnaga. Tänk om något skulle hända med boken under dagarna de ska kopiera den. Aldrig tidigare har Samlingen varit ifrån farfar Nils, pappa Erik eller mig.
”Du har väl aldrig visat mamma boken?” frågar Anita.
”Jo, det tror jag väl. Eller?” Jag sneglar på Birgitta.
”Nej du, den har jag verkligen inte sett. Ja, nu är jag förstås inget fan av fotboll, men det vore trevligt att se den. Vill du visa den för mig nu Johan lilla?”
Jag tittar med delade känslor på min svärmor. Mitt väl inövade leende lägger lock på den negativa sidan av mina känslor och med stor entusiasm att få visa boken springer jag ner till källaren för att hämta den. Utan att halka den här gången.
Jag är alltid som ett barn när jag ska visa Samlingen för någon. Enligt Anita är jag en fotbollsnörd med mani. Stolt fotbollsnörd med mani brukar jag tillägga.
Nere i arbetsrummet stannar jag tvärt. På den speciella platsen i skåpet av härdat glas med lås, gapar det tomt. Ännu en ilning far genom kroppen och det känns som om någon slagit mig med en slägga mitt i huvudet. Desperat går jag fram och vrider och vänder på böcker och papper. Jag öppnar skåpet, drar med fingrarna längs den tomma hyllan. River runt på andra hyllor och på skrivbordet. Men det är lönlöst. Jag vet redan svaret. Samlingen är borta.
Jag sätter mig tungt ner och försöker tänka. Var kan den vara? Nej den måste vara här. Det är omöjligt. Jag måste drömma. Nej, den är borta. Samlingen är verkligen försvunnen. Hur är det möjligt? Var har den tagit vägen. Vem har tagit den? För så måste det ju vara. Någon har tagit den. Mitt arv och min livsuppgift. Den mest unika fotbollsboken i hela världen. Ovärderlig.
Kan det vara Anita? Kan hon i något infall av städmani städat bort den? För att jag glömt den framme någonstans? Inte sannolikt men alltför möjligt.
Lisen. Lisen! Det är Lisen som tagit den. Hon gör ju sådant. Oskyldigt men dock. Jag måste kolla med Lisen. Kanske har hon bara lånat den.
Jag lämnar arbetsrummet och springer in i Lisens rum. Jag lyfter på den gedigna sagobokssamlingen och rotar runt bland Lisens saker. Men ingenstans finns någon bok. Ingen Samlingen.
Jag går ut ur rummet och uppför trappan. Så mitt i trappan kommer jag på det. Jag viker mig dubbel. Sätter mig på trappan. Pappersinsamlingen. Anita har av misstag lagt Samlingen i pappersinsamlingen. Genast börjar jag tänka efter. Är papperspåsarna kvar i bilen? Jag flackar med blicken. Tankarna spelar pingpong i skallen. Jag kan inte tänka klart.
Fan fan FAN! Jag åkte till tippen för tre dagar sedan. Med åtminstone tre påsar papper och kartonger. Jag kan säga adjö till den där boken. Och sannolikt adjö till pappa Erik också för den delen. Och farfar Nils uppe i himlen eller var han nu är, lär återuppstå för att ge mig ett rejält kok stryk.
Och där och då, på den livsfarliga, branta trappan, dör en del av Johan Johansson. En liten, nej stor, del av livet rycks brutalt loss från mig. Med blödande sår i själ och hjärta släpar jag mig upp för trappan. Jag orkar inte gå. Jag kommer upp på toppen. Hasar mig runt hörnet i hallen och tittar ynkligt fram med huvudet i öppningen mot vardagsrummet.
”Paappaa!!” ropar Lisen förskräckt och fastnar mitt i en pose med skeden instoppad i munnen.
Jag lyfter svagt på huvudet och försöker le, men jag kan inte.
”Johan!!”, ropar Anita lika förskräckt och reser sig så att en stol ramlar omkull vid bordet.
Jag försöker sträcka fram en hand mot Anita, men orkar inte.
”Men lilla stackars Johan!”, tjuter Birgitta med gäll röst och sätter full fart mot mig så att glasögonen, som hänger på magen, får för hög fart och med hjälp av senilsnöret träffar henne mitt på ögonbrynet med våldsam kraft. Hon tar sig för ögat och när hon tar bort handen igen har hon blod på ett av fingrarna. Hon segar ner på golvet. Först på alla fyra. Sedan blir hon liggande. Lite mer blod letar sig ut från det välansade ögonbrynet. Smällen i sig hade Birgitta nog kunnat klara utan att tuppa av, men inte blodet. Det är något av det läskigaste hon vet. En fobi som dessvärre gått i arv till Anita.
Det hela blir för mycket för mig och det sista jag ser innan jag också svimmar är Lillen som ensam kvar vid bordet och helt obevakad trasslar sig ur sin stol och ställer sig vinglande upp.

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.