Positiv vs. Negativ träningsbild

Daniel Karlsson Träningstrolleri - för föräldrar Kommentarer

Bild: Pekka Strandroth

Det jag ska dela med mig av nu är det som förändrade allting för mig.

Insikten som utmanade den grå och fläckvis becksvarta obehagskänslan, som vid varje tanke på träning spred sig från sitt näste i ryggmärgen ut i varje cell för att förgöra den främmande och fientliga tanken. Det var också vid den första konfrontationen mellan det där grå anti-träningsspöket och min nyfunna insikt som jag började förstå att det just var det det var – ett spöke. Ett inbillat, indoktrinerat och gravt irrationellt hjärnspöke utan någon som helst egentlig substans och kraft att stå emot välvilliga tankar. Sakta såg jag hur den mörka dimman började luckras upp och det kändes lika enkelt som att blåsa ut ett stearinljus. Lågan är skrämmande tusen grader varm men dör av en nonchalant utandning.
Jag blev förvånad över att jag så enkelt kunde besegra den känslan som så länge hade dominerat mitt liv och som jag märkte höll människor i schack överallt runt omkring mig, på tv, i bloggar och på sociala medier.

  ”Hur hittar jag motivationen?”
   ”Det som inte dödar härdar!”
   ”Bit ihop under- och överkäke och kör!”
   ”Jag orkar inte mer! Jag har försökt allt!”

Från att ha varit precis där alla andra var kändes det som om jag nu hade tillgång till något magiskt och förstod plötsligt alltihop. Jag såg precis vad som var fel och vad de borde göra annorlunda – de som ville komma igång men som inte lyckades. De som befann sig på samma ställe som jag nyss hade lämnat. Det låter kanske mer än en smula överlägset, men det kändes som om jag kikade ner ifrån mjuka fluffiga rosa moln på de som befann sig i en stekhet öken utan tillgång till vatten. Nej, jag kände mig inte ett uns bättre än någon annan på något som helst värdeplan. Jag hade bara fått en insikt som andra tycktes sakna. Jag förstod den inte fullt ut då och fortfarande faller bitarna på plats för mig.

Jag hade verkligen försökt, tyckte jag. Jag försökte med löpning, jag försökte återuppta kickboxningen, hemmaträning, olika typer av kosthållning med mera. Men det slutade alltid likadant – med att jag snart var tillbaka på ruta ett. Utan träning och mycket stillasittande. När jag till slut fick nog började jag prata om träning med människor. Olika människor. Tränande såväl som icketränande människor. Jag pratade också med periodare och sådana som tränade lite sporadiskt. Frågan jag oftast sökte svar på var vad det var som skiljde grupperna åt. Det jag kom fram till var att de som tränade ofta hade en radikalt annorlunda syn på träning jämfört med de som tränade sällan och de som var som jag, som misslyckades med alla försök. Enkelt sett var det så att de som lyckades med träningen hade en positiv bild av träning medan övriga hade en negativ bild. Idag vet jag att det i grunden är så enkelt, men jag har under många år mejslat och bearbetat frågan ännu mer och fått fram många fler nyanser och lager än så. Men låt oss börja med det mest grundläggande. Det vill säga vad jag menar när jag pratar om en positiv respektive negativ bild av träning.

Varje gång du tänker på träning föds och aktiveras tusentals olika medvetna och omedvetna tankar, förnimmelser och närliggande uppfattningar. Det är ett enormt spindelnät som vaknar i din hjärna och får dig att känna, tycka och tänka. Allt detta formar din samanlagda bild av träning – din inre bild av träning. Givetvis kan den se ut precis hur som helst och det finns nästan inga gränser alls åt något håll.

Majoritetens inre bild av träning är ett ruckel

Jag har valt att förenkla det hela genom att jämföra med ett vanligt hus. Tänk dig att din inre bild av träning är ett hus. Hur hade det sett ut? Den överhängande majoriteten har ett inre hus som är ett ruckel beläget på antingen en alldeles för varm savann eller på en alldeles för kall alptopp. Det där rucklet är verkligen ingenting som lockar till ett besök. Nej, du stannar hellre hemma i din vardagsvilla.

 

Vår inre bild av vardagslivet är ofta glamoröst

Vardagsvillan är det övriga livet. Din mjuka soffa som du ligger i medan du tittar på din favoritserie på TV.
Din partner som masserar dina fötter medan du sippar på ett glas rött och bäddar om dig själv lite extra med den där varma filten. Det huset är i stort sett alltid ett vackert hus. I alla fall i förhållande till träningshuset.
Det här är den stora generella bilden vari hela problematiken ligger. Att träna innebär att vi måste lämna det bekväma vardagshuset och göra ett besök i det fallfärdiga träningshuset. Det är det stora problemet. Traditionell träningsmedia erbjuder främst två alternativ:
1. Bit ihop och få träningen gjord.
2. Försök med olika träningsformer.

Båda alternativen handlar om att acceptera den negativa bilden av träning och att genomlida. Det är tydligt i alternativ 1, inte sant? Att erbjuda olika träningsformer är att erbjuda olika färdmedel från lyxhuset till rucklet. Men i båda fallen kvarstår problemet – vi vill inte tillbringa tid i ett ruckel. Hur du färdas från bekvämlighet till misär spelar egentligen ingen roll. Du vill inte vara i rucklet.

 

 

Eventuellt ett drömhus att sträva efter

Om man ser på vår inre bild av träning som ett hus ska man försöka att föreställa sig det perfekta huset just för dig. För det är något vi måste förstå – vi är alla olika. Vi har alla våra olika drömhus och det är dem vi ska sträva efter att bygga. Precis som när man bygger ett hus finns det mängder av olika saker att jobba på. Grunden, finsnickeriet, fönstrens, de olika rummet med mera. Det behövs också ständigt ses över och pysslas med. Man behöver diska, städa, måla om och byta ut plankor. Det är precis samma sak med vår inre bild av träning. Väder och vind sliter på huset och det gör även negativa tankar och upplevelser. Vi måste vårda vår inre bild av träning precis så som vi måste vårda ett hus.

När jag först insåg den här helhetsbilden var jag tvungen att erkänna för mig själv att även jag gick och släpade på det där rucklet. Träning var för mig någonting jag ville få gjort. Det var som det tråkiga ämnet i skolan som jag var tvungen att genomlida eftersom jag visste att det i slutänden gjorde gott. Det var en tröskel i vardagen. Ett hinder och något som ständigt pockade efter uppmärksamhet trots att det var tämligen motbjudande.

Jag visste vad som var fel men jag visste inte vad jag kunde göra för att förändra. Hur skulle jag få en positiv bild av träning? Jag bestämde mig för att i alla fall försöka fokusera på enkla träningsformer. Löpning var något jag alltid hade avskytt men samtidigt var det något som inte behövde ta så långt tid, som gick att utöva lite överallt och som inte behövde utövas vid någon speciell tid. Men hur skulle jag kunna se på löpning med positiva ögon? Detta vansinne som innebar ett obehagligt flåsande samtidigt som man meningslöst satte den ena foten framför den andra. Fy fan vad tråkigt, rent ut sagt. Så tänkte jag. Jag kunde inte hålla tillbaka de negativa tankarna och det störde mig.
Jag begav mig till löplabbet och provade ut ett par skor och ryckte även med mig ett par löpstrumpor och en t-shirt som tydligen skulle andas och vara jättebra. När jag kom hem föddes något inom mig. Tidigare hade jag tagit första bästa par joggingdojjor, en tshirt och ett par shorts och gett mig ut. Nu ville jag bryta det mönstret och göra ett riktigtförsök. Jag märkte att jag fick en liten kick av de där nya kläderna och skorna. Jag kände mig lite cool. Lite duktig och lite annorlunda och mer äkta.

Ett foto från en underbar spontan och lugn halvmara.

Vad var det där för mystisk positiv känsla som helt plötsligt infann sig? Idag vet jag precis vad som rent psykologsikt hände inom mig, men just då kändes det bara konstigt. Och roligt. Jag visste att det var något bra och jag beslutade mig för att fokusera på det som kändes positivt. Jag minns också hur jag satt där i trappan redo att ge mig av. Jag satte på lugna, sköna och rogivande låtar och bestämde mig för att springa jättelångsamt. Jag tänkte på det där flåsandet som jag avskydde. Den där andnöden där varje cell i min kropp skrek att jag skulle stanna, och jag ville inte dit. Min tanke var att till varje pris undvika det så att jag istället skulle få en positiv upplevelse. Så blev det också och det blev min första löptur där jag faktiskt kände en viss gnutta uppskattning. Sedan den dagen har löpning blivit något jag fullkomligt älskar så till den milda grad att jag på fullaste allvar i skrivande stund nyss ryste i hela kroppen. Bara av tanken på löpning.

Min filosofi går ut på att bygga upp det där rucklet så att det blir något du villbesöka och inte något du får kväljningar av att tänka på. En sak har jag lärt mig – om du har en tillräckligt positiv bild av träning är det fullkomligt omöjligt att misslyckas med den. Din inre bild av träning vilar på tre stöttepelare som är acceptans, positivt tänkande och stolthet. Som en klassisk trefot. Om ett av benen faller faller hela konstruktionen och därför kommer jag i ett senare inlägg gå igenom vad varje ben innebär. Men innan dess behöver vi förstå många fler saker. Hur hjärnan fungerar, varför vi oftast rent grunläggande har en negativ bild av träning, hur vi måste förändra bilden av oss själva och mycket annat. Allt det är högst väsentligt för att du ska kunna förbättra, bygga och bibehålla din inre bild av träning.

Jag vill slutligen klargöra att den negativa inre bilden av träning lyser igenom hos väldigt många tränande. Jag ser dem hela tiden i träningsgrupper på nätet. Den där tjejen som tränar sju pass i veckan men som nu desperat frågar efter råd hur hon ska finna träningsmotivation. Den där killen som inte får till lika stora bröstmuskler som sin kompis. Det där paret som tillsammans har lovat sig själva ett hälsosammare liv men som menar att de inte riktigt hittar tiden. Svaren de får från övriga i gruppen är att de måste bita ihop, inte hoppa över ett pass, härda ut och förstå att svett är latmasken som smälter. I min värld är det så uppenbart vad som är fel och så märkligt att ingen ser det. Tipsen de får är som att ge noter till hårdockssolo till någon som vill lära sig spela gitarr. Inom i princip alla andra områden förstår man att man måste börja från grunden, men inom träning är det enda rådet att kasta sig ut. Utan att veta vad som är fram och bak på gitarren. Utan att förstå att prickarna på raderna symboliserar olika toner och ackord.

Vi måste börja från början och skapa någonting som vi inte skyr och är rädda för. Hur man gör det kommer   jag skriva om i kommande inlägg. Men tills dess kan du kanske fundera lite på vad din uppfattning om träning är. Vilken känsla infinner sig hos dig när du tänker på träning? Vad är träning för dig? Ju bättre du förstår det, desto lättare blir det att bearbeta, förbättra och skapa hållbarhet.

Nej, nu är det dags att laga mat åt tre små hungriga minimänniskor som sliter i mig här. Må väl och kram på dig!

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.