Mine to run

Daniel Karlsson Träningstrolleri - för föräldrar Kommentarer

I helgen sprang jag och min sambo ett väldigt annorlunda lopp. Ett lopp som på många vis inte alls var som vi trodde, samtidigt som det var exakt som vi trodde.

Jag bävade inför att ringa min mamma för att be om barnvakt. Mamma jobbar fortfarande och hon stiger upp vid 05 varje morgon på vardagarna. På helgerna älskar hon det här med att ligga och dra sig, vilket jag nu skulle totalsabba.
Min sambo som tidigare inte sprang alls har kommit igång och har fastnat i löpningen på ett fint sätt. Det finns nog ingen bättre beskrivning av henne än den här bilden.

Jag har blivit van vid att hon bokar in oss på lopp hit och dit, och när hon sa att vi skulle springa igenom en gruva var det bara ett lopp i mängden. Det har blivit några gånger nu när jag sprungit bredvid henne då hon flåsande och frustande undrat var ”den där jävla målgången är någonstans”. Men när hon får syn på ett nytt lopp är hon lika entusiastisk igen, vilket såklart är hur härligt som helst! Härligt och komiskt.

Jag tog mod till mig och knappade in mammas nummer. Jag hade tidigare fått ett slentrian-klartecken från henne att hon kunde vara barnvakt dagen därpå men då visste hon inte att hon skulle behöva var hos oss vid 09. Det blev som jag trodde, några ångestladdade versioner av ”Jaha … jag trodde det var på kvällen … klockan nio? … usch … jaja …”, följde men sa att hon skulle dyka upp.

Vi stack iväg och anlände efter 1,5 timme till Dannemora gruva. Vi trodde först att det skulle vara ungefär ett 50-tal löpare och att det skulle vara smala passager. Det visade sig att 2000 personer hade samlats och gångarna vi sprang i var avsedde för dumpers och andra stora maskiner.

Vi hämtade ut hjälmar och pannlampor som vi fick behålla, vilket var ett kul plus.

Först sprang vi 800 meter och sedan 230 meter ner under jord på stenigt och lerigt underlag. Därefter följde en sträcka av lite upp och lite ner under några kilometer, för att sedan urarta i vad som kallas för ”skruven”. Det är en slingrande väg, som en skruv, 1,5 km uppför. Där var det inte många som sprang kan jag lova. Efter att vi kommit ut ur gruvan sprang vid 2,5 km på grus och stenväg till mål. Totalt 8,5 km blev det av en väldigt annorlunda upplevelse.

Efter loppet ville mina ben springa vidare. Det är också en egokick jag kan få som jag normalt inte ventilerar högt, men som jag skriver om här eftersom jag önskar att fler som känner samma sak verkligen ska göra det till någonting positivt. När jag var nere i gruvan och såg hur många som inte orkade springa, medan jag orkade är det ett kvitto på hur mycket min träning har gett mig. När jag hör hur de runt omkring mig flåsar och växlar medan att springa och gå, medan jag med lätthet springer känner jag mig faktiskt stolt. Väl i mål ser jag hur folk lutar sig mot olika räcken, flåsar tungt och är utmattade. Men jag kände där och då att jag var ganska fräsch och skulle kunna kuta 20 km till. DET är en underbar känsla!
När vi hade kommit hem och fixat i ordning käk och annat drog jag därför ut på en 6 km runda till och myste lite 🙂

Ett stort plus får gruvloppet Minetorun för den fantastiska stämningen de skapade i början av loppet! Ett grymt jobb av Maratongruppen och övriga. Tack för det!

Kram på dig

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.