Lär av barnet i dig

Daniel Karlsson Träningstrolleri - för föräldrar Kommentarer

En av nycklarna till min träningsfilosofi är att hitta glädjen, lusten och äventyret med träningen. Det finns inte ett rätt sätt för det utan det är någonting man får leka fram. Det finns givetvis massor av små knep som jag kommer att gå igenom här i bloggen vad det lider. Exempelvis brukar jag vid de tillfällen jag behöver hyra bil välja ett ställe som är en bit bort. Det exakta avståndet vet jag oftast inte utan jag chansar lite. När jag ska lämna tillbaka bilen tar jag på mig löpkläder och kör bilen till uthyrningen och lämnar in nycklarna. Sen är det bara att ta fram telefonen och hitta vägen hem. Jag vet som sagt inte hur långt det är eller exakt hur jag ska springa. En sån sak ger en helt annan dimension till löpningen och man får till skillnad från en hem-till-hem-runda ett faktiskt mål och ett konkret och värdefullt uppdrag. Du vill hem och måste lösa det. Oftast kan kilometrarna på det sättet sticka iväg utan att det känns som samma utmaning som det brukar göra.

Vi har mycket att lära av barn. När de ska klättra eller leka kull ligger deras fokus på att ha roligt, på utmaningen och glädjen. Det finns inget fokus alls på hur jobbigt och ansträngande det kommer att bli.
Exakt det tankesättet är det vi måste ta tillvara på. När vi blir vuxna blir vi allt mer bekväma och lär oss att uppleva olika saker som mer negativa. Snö är hemskt. Kallt vatten går inte att bada i. Blåsigt väder är farligt. Nedförsbackar är livsfarliga. Allt det vi fann fascinerande som barn förvandlas till fiender ju äldre vi blir.

Jag har, enligt mig själv, haft turen att aldrig riktigt lämna barnstadiet. Jag är för nyfiken och lekromantisk än så. Jag vill inte bli en negativ vuxen och vill inte bestämma att helt normala företeelser ska vara förbjudna, farliga eller olämpliga. Den lekfullheten jag sökte fann jag aldrig i gymvärlden där allting handlade om en strikt fight kring exakt hur man borde göra och hur man absolut inte fick göra. Alla sa emot varandra trots att alla var lika övertygade. Men när löpningen kom in i mitt liv upptäckte jag likasinnade. Men även där finns givetvis många som förespråkar vissa ”rätt” och ”fel”, men oftast på ett mycket ödmjukare och betydligt mer sansat sätt.

När jag sedan kom i kontakt med ultralöpningen försvann nästan allt av det där. Där fanns en värld full av människor som ville hjälpa varandra och som strävade efter exakt det där som man inte ”skulle”. Jag har efter det märkt hur människor aktivt ifrågasätter ultralöpning och menar att det är överdrivet och rent av farligt. Att det är överdrivet innebär att det handlar om längre sträckor än vad de kan föreställa sig inom sina ramar. Att det är farligt är ren okunskap. Så är det förresten alltid med träning. När man lägger ut träningsinlägg heter det ofta att man måste ”ta hand om sig” och att man måste låta ”kroppen vila”. Men så länge man super sig berusad minst två gång i veckan är man helt utom fara …

Vart vill jag komma? Att vi begränsar oss. Vi sätter hela tiden upp ramar för vad som är ok och inte och förhåller oss i onödan till de ramarna istället för att vara fria. Jag är själv ständigt där och fladdrar men försöker att inte kritisera och döma utifrån mina egna ramar, erfarenheter och referenser, men det är sjukt svårt! Man håller på sitt eget och står hårt fast vid den ståndpunkt man har. Men på köpet blir man också blind och har ofta fel.

Därför är nyckeln ofta lekfullhet, att tänka mer som ett barn. Min sexårigadotter kom idag till mig och frågade om hon kunde låna min löparklocka. När hon fick det bytte hon om till löparkläder och löparskor och gick ut på gården och började springa varv efter varv. De andra barnen på gården försökte hänga med henne men gav hela tiden upp och satte sig för att vila. Men till min förvåning såg jag att hon bara körde på. Mitt löparhjärta bultade och jag fällde en liten tår, kanske två eller många fler.
När det gått ca 35 minuter var jag tvungen att avblåsa det hela. Då hade hon sprungit 3,4 km. En sträcka som få vuxna som jag känner skulle klara av. Var kom det där ifrån? Jo, ifrån inspiration ifrån mig och hennes mamma. Men framförallt ifrån hennes egen lekfullhet och positivt inställning till vad hon skulle göra. Hon gick inte ut med tanken om att det skulle bli jobbigt och tungt utan log när hon fick min klocka och det spratt till i hennes kropp när hon bytte om till löparkläderna. Hon skulle göra något roligt. Inte utöva tvång. Hennes glädje och positiva bild av det hela tog henne den där fantastiska distansen.

Var ärligt med dig själv. Prova! Prova att ta på dig löparskorna och le stort. Gå sen ut och spring väldigt långsamt och inse att du är fantastisk som gör det. Var sen stolt och nöjd över din bedrift. Det behöver inte vara långt eller fort. Det behöver bara vara något som DU bestämt dig för att göra och som din kropp behöver.

Kram på dig

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.