Hen, och från köket doftar det ljuvligt

Mikael Rosengren Småbarnslivet på en pinne Kommentarer

Den 12 december stod det klart och tydligt på lappen. Hen hade viftat med den under näsan på mig två gånger den senaste veckan. Dagisfröken Alex. Jag har verkligen inte en susning om min dotters dagisfröken är en hon eller en han. Hur tusan ska man veta när rösten är på pricken en blandning mellan ljus och mörk, håret färgat och snaggat, antydan till bröst putar under tröjan men verkar ändå mer platta och livlösa än kvinnligt kurviga. Skäggväxten lyser med sin ständiga frånvaro men lik förbannat känns Alex mer manlig än kvinnlig när jag pratar med hen. Jag har många gånger velat fråga om det inte känns lite transparent att personifiera hen, men jag har avstått med risk för att elda på en diskussion jag på förhand är dömd att förlora. För är det något jag vet väldigt lite om, är det just fenomenet hen.
Enligt Alex har alla andra föräldrar redan lämnat in sin semesterlapp. I tid dessutom. Men inte jag eller Anita. Någonstans där hemma i en av alla högar med osorterade papper, post och reklam ligger den. Djupt begraven och på långa avvägar från såväl Anitas som mitt medvetande. Fram tills nu när hen återfört denna – en i mängden av alla listor och lappar – till våra liv. Något som dock stör mig mer än hens påminnelse, är alla de påminnelser som börjat dyka upp på obetalda räkningar. Det har aldrig hänt tidigare men har av någon outgrundlig anledning nu börjat bli en ovana.
Jag suckar och undrar om obetalda räkningar är något man ska ta illa vid sig av, eller lugnt acceptera. Det är ju faktiskt jobbigare nu än någonsin tidigare. Det som förr var en ordning är nu ett kaos. Innan och efter barn. Att tröttheten skulle vara påtaglig i början av sin barnakarriär hade vi hört. Men att den skulle accelerera med åren var det ingen som upplyst om. Det skulle ju varit hyvens om någon förbarmade sig över nyblivna föräldrar och upplyste om en sådan detalj. Eller ännu hellre att någon innan man ens planerade barn, berättade sanningen. Den råa, bistra sanningen. Ljuv stundtals för all del. Men man får inte en helhetsbild av utvalda delar. Så är det bara.
Normalt hämtar Anita nu när hon är mammaledig, men idag har jag tagit på mig hämtningen och jag skulle egentligen åkt direkt till dagis från jobbet om det inte vore för att semesterlappen givetvis blivit kvar hemma även i morse. Trots att Anita lagt fram den på byrån i hallen. Så nu stod jag där. På trappan till vårt gula, fina och lilla hus. Jag stoppar nyckeln i låset när jag hör ett välbekant ljud. För ett ögonblick kan jag inte placera det. Men så förstår jag att det är ett illavarslande ljud jag hör och det inbyggda larmet slår på inom mig.
Dörren far upp med sådan kraft att jag faller baklänges in i trappräcket.
”Johan! Vad gör du?” utbrister en gäll röst på insidan av tröskeln.
”B-Birgitta”, stammar jag förvånat där jag desperat klänger mig fast på trappräcket. Jag tittar ängsligt bakom mig. Två meter ner till marken. Jag kommer på fötter och tar mig för ändalykten. Utan assistans från Birgitta reser jag mig mödosamt upp.
”Är inte du bortrest?” frågar jag när jag tillslut räddat mig själv från att falla över räcket och nyckeln från att försvinna under trappan.
”Inte ett dugg som du ser”, säger Birgitta och ler. ”Eller inte längre om du så vill. Det lät ju inget vidare det där med Anita. Och när hon berättade om att du på egen hand fick lite problem med både det ena och andra tänkte jag att ni behövde mig.”
Jag blinkar några gånger. Vad fan har Anita sagt? Var är hon och Lillen nu? Och vad ska jag själv säga? Vad säger man till någon som har nyckeln till mitt eget hus, avbryter en resa, åker hem för att ens dotter är lite kräksjuk och framförallt – åker hem för att jag, Johan Johansson, inte skulle kunna klara att ta hand om min egen familj?! Jag sväljer hårt och försöker ta ett steg in men Birgitta blockerar omedvetet vägen mitt i dörröppningen. Hindrar mig från att komma in i mitt eget hus. Jag försöker igen och denna gång lyckas jag. Från köket doftar det ljuvligt och jag vet inte om jag ska jubla eller gråta. På vägen in håller jag på att snubbla på några av våra blommor som står illa placerade på golvet, precis innanför dörren. Jag stirrar förvånat på dem.
”Döda. Eller ledsna i alla fall. Jag passade på att köpa nya när jag ändå skulle handla. Posten har jag sorterat också. Ja, inte bara dagens, utan all post förstås. Det var ett tag sedan ni gick igenom era högar va?”
Birgitta ler och sträcker fram sin hand för en i raden av kärleksfulla nypningar. Det går som en stöt genom mig. Jag rycker till, anstränger mig för att inte tappa fattningen och kliver över blommorna. I vågen av annalkande irritation glömmer jag att ta av mig skorna som lämnar ett spår av snö efter sig på hallgolvet.
Birgitta tittar på mig över kanten på glasögonen och ska just till att öppna munnen igen när jag får nog.
”Vet du Birgitta. Att du ens orkar avbryta din resa och komma hit från var det nu var du var någonstans, för att utan att be om lov kliva in i vårt hus. Mitt och Anitas hus. Slänga ut våra blommor, rota i våra högar och laga mat som om det vore den naturligaste saken i världen. Men vet du. Det är INTE den naturligaste saken i världen. Det är ju fullstä…
”Mitt hus.”
”Va?”
”Mi casa es su casa”, säger Birgitta med orörd min.
Jag stirrar häpet framför mig och Birgitta tar tillfället i akt.
”Kära Johan. Nu tar du väl ändå i. Så många gånger som jag hjälpt er när nöden varit som störst. Du förstår, att det är långt ifrån alla som ser barnbarnen som livets efterrätt. Ni behövde hjälp. Och nu kunde Anita gå ut en sväng med Lillen för att andas lite frisk luft. Ja, Anita mår mycket bättre idag om du undrar.”
”Precis!” försöker jag men hinner inte mer innan jag blir avbruten.
”FAST avlastning behövs naturligtvis.” säger Birgitta med högre och något falsettliknande stämma. ”Nu kunde de ta sin uppfriskande promenad medan jag lagar middag till er. Och för den händelse du undrar mår Anita bättre idag. Fast det sa jag kanske. Ja, det är en stark kvinna du gift dig med Johan.”
Nu kokar Jag fullständigt. Jag knyter nävarna osynligt i mina vantar. Behåller ilskan inombords. Det känns som om ögonen ska poppa ut vilken sekund som helst. Det snurrar i huvudet och jag har ingen aning vad Birgitta säger längre. Men jag kan höra att hon säger något. Och jag ser att hennes läppar rör mig. Men jag är inte mottaglig längre.
Framför mig ser hon med ens komisk ut. De smala välsminkade läpparna rör sig i slow motion framför mig. Hon ser ut som en clown vars ansikte är förvridet i en ful grimas. Hennes röst tränger igenom min fasad men nu i ultra rapid och med kraftigt nedstämd ton. Hela scenen påminner om någon slags dålig, gammal reprisuppspelning från 80-talets sportsändningar på tv. Hennes osmakligt färgglada glasögon dinglar upp och ner i senilsnöret och hela hennes uppenbarelse påminner lite om en oformlig Barbapapa.
Plötsligt spelas Birgitta upp i vanlig hastighet igen framför mig och under näsan på mig dinglar ett välbekant papper.
”Och glöm inte att ta med semesterlappen.”
”Va..?” Jag tar ett steg bakåt, snubblar så när över blommorna, och tar sedan pappret i handen.
”Semesterlappen. Anita sa att du skulle ta med den till dagis. Och skynda dig nu Johan. Så att Lisen slipper vara själv kvar på dagis när du kommer. Och kom hem direkt sedan för maten är snart klar.”
Birgitta ger mig en lätt puff på ändan och när jag kliver ut på trappan igen är det jag som känner mig som Barbapapa. Lealös. Normalt finns det energi kvar i min småbarnspappakropp före dagishämtning, men nu är den som bortblåst. Jag kliver ner för trappan med sänkt blick och ser inte Anita och Lillen som just kommit tillbaka från promenaden.
”Hej pappa!” säger Lillen genom Anitas ord.
Jag rycker till och lyfter min tomma blick. Hjärtat slår ett extraslag när jag förstår att jag inte är ensam, och jag möter Anitas blick med en kluven känsla inombords. Det känns som om någon eller något kramar om alla mina inre organ och vrider till. Smärta. Obehag. Birgitta är trots allt Anitas mor. En mor jag just haft ett i raden av misslyckade möten med. Och även om jag vet att Anita nästan alltid står på min sida, är det jobbigt att hantera.
Jag väljer att inte hantera det alls. Istället pussar jag min hustru och min son. Lillen, denna fantastiska lilla varelse, skiner upp när han får syn på sin far. Greppet om mina inre organ avtar och en tillfällig våg av värme fyller mig. Jag lyfter upp Lillen och håller om honom länge. Min älskade son.
Sedan pussar jag Anita igen.
”Din mamma är där inne”, säger jag sedan lugnt.
”Jag vet det”, säger Anita och tittar konstigt på mig.
”Ja, det förstås”, svarar jag.
Sedan sätter jag mig i bilen och sänder en tacksam tanke till Fader vår där uppe för att jag slapp borsta bort snö eller skrapa rutorna. Sätet är iskallt men musiken som strömmar ut genom högtalarna är varm. Back in Black med AC/DC. Och med ens är greppet om mina inre organ helt borta. Varm från Lillens kärlek och den lokomotivliknande Back in Black är jag tillbaka igen. Åtminstone för stunden.

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.