Barnen sover och Anita piggar på sig

Mikael Rosengren Småbarnslivet på en pinne Kommentarer

Jag sträcker mig efter lampknappen och släcker efter en stunds sagoläsning med Lisen. Lillen somnade i samma sekund som flaskan med välling var tömd. Men Lisen kan inte somna utan musik och snart väller tonerna från Astrid Lindgrens och Georg Riedels barnvisor ut genom mobilen. De två första åren i Lisens liv sjöng jag för henne. Nu tycker jag att det passar bra att bara få ligga här själv och lyssna. Och slumra in som vanligt. För det är precis vad jag gör eftersom jag måste ligga där tills Lisen har somnat. Och det dröjer länge. Lisens inbyggda motstånd mot att somna drar ut på processen. Länge.

Alla mammor och pappor ligger inte bredvid sina barn när de ska sova. Men det gör Anita och jag. Vi har själva satt oss i den sitsen som det så vackert heter. I tre år nu har vi legat bredvid Lisen och låtsats somna. Och naturligtvis oftast somnat själva. Bara för att kvällen ska försvinna och den egna tiden bli så minimal som möjligt.
Normalt brukar den som lägger barnen ramla upp till soffan runt sju, halv åtta men när jag nu pallrar mig uppför källartrappan är klockan redan nio. Även om jag fortfarande är vaken, sover min förmåga att göra något annat än att sitta i soffan.

Jag öppnar kylskåpet och tar fram en 200-grams chokladkaka. Fylld med små chokladlinser. Ända sedan jag avslutade middagen har jag tänkt på den här chokladkakan. Nu står jag där i köket och väger den i min hand. Sedan bryter jag isär hälften av bitarna, öppnar förpackningen och häller ner det bruna guldet i en skål. Därefter häller jag upp ett stort glas lättdryck och kliver, med en gnutta hopp om livet, ut från köket. Choklad är mitt knark. Min tröst och överlevnad varje dag. Jag är en slav, fast i detta beroende. Anita knarkar också godis. Fast snusklubbor. När hon är frisk. Snusklubbor är något jag aldrig förstått mig på att gilla.

När jag kommer in i vardagsrummet stannar jag tvärt. Anita sitter i soffan och surfar på datorn. Utan snusklubbor. Kan hon ha piggat på sig redan? Lagom till dess barnen somnat? Inte kan hon väl ha legat vaken och väntat ut stunden?
Hon lyfter blicken från datorn och tittar på mig där jag står med chokladen i ena handen och lättdrycken i andra.
”Jag har inte kräkts något mer”, säger hon med ett strå av ynklighet i rösten. För den händelse jag undrar.
”Vad bra”, svarar jag och slår mig ner i soffan. Med en oroväckande släng av mani attackerar jag genast det bruna guldet.
”Vilken jävla kväll, det är ju bara helt otroligt!” säger jag och sveper glaset med lättdryck.
”Vadå? Menar du glasbitarna? Gjorde han sig illa i alla fall!?” undrar Anita och ger mig bekymmersblicken: förstorade och alldeles runda ögon, rätt så ordentligt höjda ögonbryn och ett fåtal men tydligt signalerande veck i pannan.
Jag tittar häpet på Anita. Hon har verkligen ingen aning. Sedan tittar jag på skålen med choklad och hetsäter upp alltihop.

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.