Att springa i fem timmar

Daniel Karlsson Träningstrolleri - för föräldrar Kommentarer

Här nedan följer en text som jag skrev i somras sedan då jag utförde den utmaning som jag tidigare presenterat här i bloggen – nämligen att springa i 5 timmar. Nu får jag äntligen tummen ur och publicerar den 🙂

Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att jag har pratat om att utmana mig själv att springa i fem timmar i sträck. Nu är det klart.
Mitt upplägg blev att springa runt en slinga precis i närheten av där vi bor. En slinga som är ganska exakt 1 km. Detta alltså i fem timmar. En av anledningarna till att jag inte valde en A till B-variant utan istället en loop var att jag ville testa mitt psyke. Jag var inspirerad av en av mina förebilder och numera även vän, Johnny Hällneby, som nyligen slog svenskt rekord på sexdagars när han sprang 88 mil. När han sprang gjorde han det på en bana som var 1,6 km och han berättade i deras podcast www.paceonearth.se att han verkligen gillade loopar av det slaget. Jag kunde verkligen inte begripa varför och ville därför utforska det hela med mitt blygsamma lilla försök att springa i fem timmar i sträck.

Det hela började bra. De första 5 km kändes väldigt enkla och jag sprang långsamt och fint. Men vid 7 km fick jag lite ont i knäna. Jag blev inte så orolig eftersom jag tänkte att det måste vara något övergående. Senast jag hade sprungit långt hade smärtan kommit först runt 28 km. Men nu hade jag ont vid 7!? Vad var fel? Nej, det måste vara inbillning, tänkte jag. Men, det höll i sig.

Vid ca 12 km kom min sambo, mina barn och några grannar bort och hejade. De sprang även med mig några varv. Det var roligt! Även om det var lätt att trippa iväg i tempo eftersom de bara sprang ett varv eller två och jag skulle springa sisådär dryga 40. Jag fick i mig lite energidryck och lite lättare tilltugg och sprang på. Vid ca 18 km begav jag mig hemåt för mer att hälla i mig och äta, vilket också var inplanerat och innebar bara en avstickare på ca 700 meter fram och tillbaka. Men mina knän plågade mig. Rejält!

Faktum är att jag inte förrän nu begripit varför jag fick så ont. Jag har varit ovanligt sjuk under våren när förkylningar och feber avlöst varandra. Jag som aldrig annars är sjuk. Buhuuu! Snyft … snörvel …
Jag inser nu att mina riktiga långrundor faktiskt lyst med sin frånvaro och att mina knän inte var vana vid längre distanser. Men där och då försökte jag bara pressa på, gjorde allt för att tänka positiva tankar som fick mig att fortsätta med min uppgift – att röra mig framåt.

Jag fick en riktigt skön uppåtkänsla efter att ha varit hemma en runda och sprang på riktigt bra. Till och med smärtan kändes ganska lugn. Men sen kom den igen. Nu lite värre. Snart tilltog den ytterligare. Vid 30 km gjorde det så ont att jag inte längre klarade av att stanna kvar på slingan jag sprang på utan var tvungen att byta till en planare slinga med asfalt. Men det dröjde inte längre förrän jag var tvungen att gå längre och längre sträckor. Jag gjorde allt för att orka och tänka rätt men jag kände mer och mer hur jag gav upp. Det gjorde alldeles för ont. Nu värkte i princip allt i min kropp och när jag såg att jag hade sprungit 35 km skrek varje cell i min kropp att jag skulle lägga mig ner. Jag hade för bövelen sprungit 30 km förut och inte haft i närheten av så ont. Så här i efterhand inser jag att jag hade sprungit mycket långsammare och därmed en längre tid en tidigare och det var just det som orsakade smärtan. Men min hjärna fick ingen rätsida på något alls. Demonerna tog över och det blev snabba promenader varvat med löpning enbart med vilja som bränsle. Fy fan vad ont det gjorde.

När klockan visade att jag hade rört mig framåt i fem timmar, vilket var mitt mål, hade jag bara tagit mig dryga 40 km och jag var förfärligt missnöjd.
Jag la mig direkt i badet och sörjde. Fan, vad besviken jag var. Jag var ingen ultralöpare. Jag var ett misslyckande och inte alls där jag trodde att jag var. Jag hatade den där känslan. Det fanns så mycket i min kropp som sa åt mig att aldrig mer utsätta mig själv för den där smärtan. Det var allt annat än roligt och allt annat än heroiskt. Det bara vansinne och dumt.

Nu planerar jag inför min nya utmaning. Att springa 8 mil på 24 timmar i intervaller om 1 mil. Såhär: Man börjar vid midnatt och springer en mil. Vid 03 springer man nästa mil, vid 06 nästa mil, vid 09 nästa mil och så vidare. Tills man når 24 timmar och alltså 8 mil. Det ska bli kul. Det vet jag för det har jag sett på TV.

Kram på dig

DELA MED VÄNNER

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.